För 23 år sedan gick jag en högskoleutbildning (Multimedia Pedagogik-Teknik i Vetlanda, via Södertörns Högskola, senare Stockholms Universitet) som delvis var baserad på seminarier och föreläsningar per videokonferens. Då var det verkligen en "het" grej, och mycket har ju hänt sedan dess. Nu verkar VR, där man ska få intrycket av att alla är i samma klassrum, vara nästa "grej" som skulle kunna bli verklighet.

(Olov Fahlander, som i dag är en uppskattad skribent här på Quora, var förresten en av våra föreläsare – väldigt uppskattad i den rollen också.)

När jag gick den här utbildningen fick vi föreläsningarna via Telia ISDN från Grafiskt Centrum i Tumba, där övriga elever gick. Vi ringde upp ett nummer, och fick sedan upp en lågupplöst bild på föreläsaren, på storskärm. Föreläsaren kunde se oss också, men på en liten skärm, i ännu sämre upplösning. Vi hade även ljudförbindelse som gick båda vägarna, men tyvärr blev vi tvungna att stänga av vårt ut-ljud under tiden föreläsaren pratade, för annars började det eka i båda rummen. Programmet som användes för videokonferenser var nämligen väldigt "enkelt", och det enda du kunde reglera var volym och vilken kamera du skulle filma från.

Vi kunde spela in föreläsningen på videokassett, men då blev förstås upplösningen och ljudet ännu sämre.

Det kanske verkar långsökt att dra upp den här anekdoten nu, men jag misstänker att introduktionen av VR faktiskt skulle brottas med samma kärnproblem – att den personliga kontakten mellan elever och föreläsare skulle bli lidande, trots det "häftiga" upplägget.

I Vetlanda upplevde vi att lärarna som höll i seminarierna hade svårt att orka med oss eftersom vi endast kunde konversera via e-post eller telefon, och detta kändes ofta som något som de fick lägga utanför sin ordinarie arbetstid för att hinna. De elever som studerade i Tumba kunde bara gå och knacka på deras kontor om de ville samtala kring något eller ha hjälp.

Detta problem tror jag tyvärr man får brottas med även om man introducerar VR-föreläsningar – och särskilt om vissa elever deltar via VR, och vissa finns på plats i klassrummet eller föreläsningssalen. Hursomhelst lär det ju ändå vara så att läraren eller föreläsaren inte endast håller föreläsningar via VR, utan även har andra klasser där denne träffar eleverna rent fysiskt.

I Vetlanda var det många som tröttnade på upplägget med videoföreläsningar, just på grund av de problem jag nämnt ovan, och majoriteten hoppade faktiskt av utbildningen efter någon månad.

Men, idag har vi som sagt var bättre tekniska förutsättningar för distanskurser överhuvudtaget, samt mer erfarenheter av vad som fungerar och inte. Det finns nu många fler sätt vi kan mötas och diskutera online, och det är framför allt inte lika omständigt att koppla upp sig för att ta del av e-post och diskussionsgrupper. Grupparbetsmöten kan hållas via FaceTime eller Skype, och vi är inte längre beroende av att en tekniker sitter och kopplar upp oss mot ISDN, utan vi kan sköta det i vår egen mobil.

Men fortfarande är den "tråkigaste" delen med alla distansutbildningar just detta att man inte har så mycket kontakt med sina klasskamrater. För vissa är ju detta en otroligt viktig del av utbildningen. Frågan är då om en del av denna gemensamhetskänsla kan förstärkas genom ett VR-upplägg, i stället för traditionell videolänksundervisning?

Med dagens teknik kan vi säkert ordna så att läraren ser alla deltagande VR-elever på en skärm, där elevernas utseenden kan genereras efter en bild som de tidigare tagit på sig själva. Men det blir svårt att att i realtid på ett realistiskt sätt återge varje individs ansiktsuttryck på lärarens skärm – och därmed kan bilden denne ser bli ganska opersonlig.

En viktig del av en föreläsning är ju faktiskt det samspel man som lärare har med sina elever. Ur deras ansiktsuttryck kan man avläsa mycket – bland annat om ens pedagogik fungerar, och om eleverna generellt sett förstår och kan hänga med. Det kan vara svårt att få någon slags "feedback" från en skärm med kanske mer än 20 passiva, datoranimerade ansikten, vars munnar oftast fastnat i ett statiskt leende.

Risken är att man från början tycker att det är hur häftigt som helst, oavsett om man är elev eller lärare, men efter ett tag tappar gnistan för att det börjar kännas så monotont.

Ett absolut måste är också att föreläsningen filmas på vanligt, traditionellt sätt och finns tillgänglig för eleverna i efterhand. Jag vet inte om detta numera är standard för varje universitet, men under min "Vetlanda-tid" var det långt ifrån självklart.

Att lägga upp en utbildning på det här sättet skulle kräva närvaro av tekniker vid varje föreläsning – kanske även flera stycken vid vissa tillfällen. Det är också viktigt att allt är riggat och testat innan föreläsningen börjar, och att personal som kan assistera ovana föreläsare finns på plats för att göra detta. Annars riskerar man att föreläsningstiden blir lidande (vilket den ofta blev på vår tid).

I Vetlanda blev vi överlyckliga när någon av lärarna eller föreläsarna faktiskt vid något tillfälle åkte ner till oss i Småland och höll föreläsningen på plats. Energin i klassrummet blev en helt annan, och vi upplevde det som att de verkligen brydde sig om oss. Jag misstänker att samma fenomen så småningom hade inträffat även vid ett VR-upplägg.

Jag tror personligen mest på VR som något som har potential till att bli ett ypperligt läromedel inom vissa ämnen, som exempelvis inom vårdutbildningar, där det redan används i program där man exempelvis ska gå runt i en virtuell miljö där en olycka eller katastrof har inträffat, och utvärdera skadade människor man hittar under en genomsökning.

Så, för att sammanfatta det: Är min åsikt att man skulle kunna köra en utbildning enbart via VR? Svaret är ett bestämt nej från min sida – åtminstone om det rör sig om fler än ett par föreläsningar. VR kan säkert vara ett utmärkt komplement till traditionella föreläsningar, men bör inte ersätta dem helt.