Det viktigaste för mig när jag försöker utveckla mina tekniska färdigheter tror jag är att hela tiden fundera över hur tekniska saker i vardagen omkring mig egentligen fungerar, ner i minsta detalj. Bitvis blir det nästan som en besatthet hos mig, på gränsen till att bli riktigt jobbigt.

Förtjust i retro-teknik innan den ens var retro… jag visste alltför väl hur telefonen funkade redan vid ett års ålder… jag hade ju testat!

Min far har alltid varit väldigt teknisk, så det är säkert därifrån jag fått intresset från början. Men mitt första teknikrelaterade minne är från cirka fem års ålder, när jag såg på nyheterna på TV hur en familj trodde att de fått en katt instängd i en vägg i huset. Det visade sig dock vara värmepannans cirkulationspump som var på väg att gå sönder, och gnisslingarna från lagret fortplantade sig genom husets värmesystem. Förvrängt av ledningarna och det strömmande vattnet påminde ljudet sedan om en jämrande katt.

Historien gjorde mig så fascinerad av cirkulationspumpar att jag ville veta allt om hur de fungerade, och hur en så bisarr historia kunde utveckla sig på grund av familjens okunskap.

Och det var liksom bara början. Under hela min uppväxt gick jag in i perioder när jag blev helt besatt av olika tekniska uppfinningar. Fyrar, klockor, speldosor, diverse maskiner… allt blev föremål för min till synes bottenlösa nyfikenhet.

Få saker är så vackra som insidan av en speldosa…

De här sidorna känner jag fortfarande igen hos mig själv i dag, även om jag kanske blivit lite bättre på att tygla dem. Men min hjärna söker alltid tekniska förklaringar till allt. Ser jag en väggklocka som inte går så funderar jag över varför, och om jag kan laga den, och hur.

Är en maskin märkt med en "trasig"-skylt så försöker jag också alltid komma fram till vad som hänt med den – ibland kan jag till och med fråga utan att tänka, vilket kan bli lite pinsamt.

Säg till exempel att jag är på studiebesök någonstans. Det kan bli rena tortyren för mig:

"Är det någon som har några övriga frågor?"

"Jooo, alltså så häär bara, har ni provat knappkombinationen för storrengöring på den trasiga kaffemaskinen i köket vi passerade på andra våningen?"

(Nä, fullt så illa kanske det inte har varit. Men ni förstår principen.)

Jag "hjälper" (nåja) pappa att laga bromsarna på vår Renault 16, vid cirka fem års ålder.

På innergården i vår lägenhet i El Campello finns en gammal fontän som gjorts om till blomrabatter i olika plan. Jag klarar knappt att gå förbi den utan att min hjärna spinner igång. Fungerade den innan den stängdes av och fick ett annat syfte? Lämnade de kvar den gamla pumpen, är det den som finns i det låsta skåpet under trapphuset? Hur besvärlig skulle den vara att laga? Och så vidare…

Man kanske inte behöver vara lika "besatt" som jag, men jag tror faktiskt att det är viktigt att kunna resonera så här om man ska lära sig att laga eller bygga tekniska saker.

Jag tror också det är viktigt att man försöker öva sig att ta sig an ett problem på ett metodiskt sätt, och även träna upp sitt tålamod. Ibland måste man successivt experimentera med något för att få det att fungera, eller för att hitta felet. Man får inte bli för splittrad, utan följa en tanketråd i taget, och därefter stryka de metoder man provat från sin "mentala lista", en efter en, tills man hittat en lösning (eller insett att man inte nått fram till rätt lösning – än).

Ett bra sätt, har jag upplevt i alla fall, är att då och då försöka sig på att lägga ett riktigt avancerat pussel (500 bitar och uppåt). I den processen får man öva både metodik, tålamod och även den typ av detaljseende som är ovärderligt bra att ha när man ägnar sig åt lagning av tekniska prylar och elektronik.

"Caldons, America" från pusselföretaget Variant, som jag lade under förra året.