Det finns en hel del sätt jag brukar utmana mig själv på. Oftast rör det sig om något skrivprojekt jag försöker våga mig på… men särskilt på senare år har jag insett att den ultimata utmaningen för mig själv verkar vara att laga någonting hyfsat tekniskt avancerat.

Första testkörningen av Amerikaklockan

Jag fick en mycket vacker "Amerikaklocka" i julklapp av min far för snart två år sen. Det var en lättnad att den faktiskt fungerade utmärkt när jag hängde upp den på väggen… de flesta mer antika saker (läs returbutiksfynd) jag fått av honom har nämligen inte fungerat alls.

I ett halvår satt den och tickade där så trevligt på väggen… tills en dag förra sommaren, när jag tidigt en morgon vaknade av ett brak.

Amerikaklockan post the big-badda-brak

Till min stora sorg visade det sig att själva kroken, trots att den borde ha hållit, på något sätt inte fäst ordentligt i väggen, vilket gjort att klockan ramlat i golvet. Pendelhuset var spräckt, (tack och lov inte glaset, dock!) pendeln hade lossnat i upphängningen och själva urverket hade rubbats.

Men i dessa sorgliga spillror låg också den vackraste klocknyckel jag någonsin sett.

Ett sant konstverk till klocknyckel!

Av någon obegriplig anledning måste denna gamla nyckel ha kilat in sig så hårt bakom urverket under någon transport för mycket länge sedan, att den omöjligt skulle ha kommit fram om inte någon hade plockat isär klockan… eller tappat den i golvet.

Det hade följt med en annan fin nyckel till klockan, men inte ens i närheten så vacker som originalet…

Jag bestämde mig för att försöka laga klockan helt själv. Det fanns dock ett problem, jag hade aldrig någonsin ens tänkt tanken på att laga en klocka innan!

Men på något konstigt vänster var det som om jag visste exakt vad jag skulle göra!

Jag plockade loss visare och urverk, och spacklade igen de gamla skruvhålen för verkets upphängning. Sedan pusslade jag ihop pendelhuset, limmade det och säkrade det med ordentliga klämmor.

Under tiden limmet torkade och härdade monterade jag upp urverket på en rejäl bit plywood, och hängde det rakt. Vissa kugghjul hade rubbats lite i fallet, och jag justerade dem försiktigt så att de låg på rätt plats.

Sedan gjorde jag en ny upphängning för pendeln med hjälp av en bit ståltråd, som jag vek upp lite i ändarna så att den inte skulle rubbas så lätt.

Därefter monterade jag fast visarna, och drog upp klockan med den "nya" nyckeln för första gången. Vilken fin "steampunk-klocka" jag hade fått!

Snygg steampunkklocka, eller hur? En dag ska jag göra en riktig, är tanken, med ett skal i plexiglas format som en Amerikaklocka, och ett gammalt urverk!

Men jag ville faktiskt mycket hellre ha tillbaka min vackra Amerikaklocka, så när limmet torkat, och jag testat urverkets funktion i över ett dygn (det funkade klockrent, som göteborgar'n sa!) monterade jag försiktigt ner det från plattan, och in i sitt riktiga skal igen.

Jag justerade verket med urtavlans hjälp, och när jag hittat rätt position för det märkte jag ut platsen för de nya skruvhålen, förborrade dem lite, och satte därefter verket på plats.

Slutligen gjorde jag lite artificiell trämassa och jämnade ut de flisor som slagits bort längst under pendelhuset, där smällen tagit som hårdast. Jag slipade till massan och målade därefter dit en improviserad blandning av svart och brunt bets.

Efter att ha borrat mig själv nästan in till grannen och satt upp en ny krok som i princip skulle hålla för min egen vikt, så kom sanningens ögonblick, och klockan hamnade åter på väggen.

Först om man tittar från riktigt nära håll kan man se att klockan är lagad på undersidan.

Jag har fortfarande, ett halvår senare svårt att tro det, men där sitter den nu åter och tickar sig fram, dag som natt, i åtta dagar per uppdragning (med den vackra nyckeln). Och… man kan från betraktelseavstånd inte ens se att den blivit lagad!

Jag vet inte hur jag lyckades, men bara att jag lyckades har verkligen stärkt mitt självförtroende på det här området.

Jo, visst har jag en teknisk ådra, men… så fasligt mycket kunskap har jag väl inte, eller?

Så… jag fortsätter. Och försöker lära mig av mina misstag.

I går påbörjade jag arbetet med den här:

…som ska fungera så här när den är klar:

(Videon är inte min – sök på Bontempi Mini Play på YouTube för källa – den var i originalet vänd åt fel håll, och jag ville inte länka den så)

Det innebär att superlimma två tangenter som lossnat, plocka loss och rengöra alla kretskort, löda om några kretsar, och…

Varför jag lägger ner så mycket på en synth som i princip inte är något mer än en leksak, och som även på 80-talet lät crap, på ren svenska?

Utmaningen!

Inget annat spelar någon roll… allra minst om prylen kommer att vara till nytta när den väl är lagad…